Ärlige Roffe och lilla fröken Backe

Bettan Backe

Som kontrast till eländet på Facebook känns det rätt bra att få presentera fröken Bettan Backe som under min vilda ungdom jobbade som kontorist och allt i allo hos Ärlige Roffes Bilhandel på Vanadisvägen under några år. Bettan var en hyvens brud och lika snygg som en fotomodell. Vad som senare hände med Bettan, sedan Ärlige Roffe gjort en oärlig affär för mycket, har jag ingen vetskap om. Däremot vet jag att Ärlige Roffe flyttade till ett annat land med myndigheternas folk i hälarna, utan att få med sig något av sina tillgångar, mer än resultatet från den sista affär han gjorde på Vanadisvägen. Jag tror mig också veta att han redde sig utmärkt i sitt nya hemland. Riktigt bra enligt hörsägen, vilket gläder mig! Ärlige Roffe var en oärlig man, men en ärlig sådan!

Facebook är som ett själlöst dårhus

Nu har jag lämnat Facebook för gott. Jag har tröttnat på den imaginära världen som Facebook erbjuder, men främst på grund av sårande kommentar där dessa ord var droppen: ”Natten går tunga fjät, gubbjäveln är faen inte klok!” Orden skrevs av någon som jag trodde var en vän, alltså inte bara en imaginär sådan! När jag kommenterade kommentaren med frågan: ”Hur tycker du att JAG skall förhålla mig till det du skriver?” fick jag inget svar. När jag därför förtydligade vad jag menade fick jag ett svar som jag bara inte kan acceptera. Den enda möjlighet jag hade för att komma ur den sjuka semantiska häxbrygden var att lämna Facebook för gott och försöka leva som den mårfinist jag är, bloggokist menade jag naturligtvis. Nu känns det fan så mycket bättre :)

Gudagott att somna under korkeken

Vi som har läst alltför många böcker vet att frasen ”En man utan käpp, är ingen riktig man”, faktiskt är en gammal boktitel. Min hustru, som är en kreativ människa, har gjort en egen boktitel till en bok som ännu inte kommit ut i tryck och som lyder: ”En man utan käpp, är inte min man”

Sedan hjärtsvikten senvintern 2011 har jag haft besvär med att resa mig upp sedan jag knutit mina skor. Likaså har det varit ansträngande när jag varit ute med hunden då hon hittat en fin pinne som hon alltid vill att jag ska kasta iväg för att hon skall kunna visa sig duktig när hon hämtar tillbaka pinnen till mig. Därför har jag förfärdigat några promenadkäppar, till stöd och hjälp :-)

Den gudomliga villfarelsen

PROLOG: Det här med att dö är en stor kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. Det är väl lite som med Søren Aabye Kierkegaards antingen eller. När man dör förenas man med allt som i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag ingenting om. Egentligen vet jag ingenting alls. Jag bara tror och det jag tror på är Gud eller Singulariteten och ingenting annat. I mina allra svagaste stunder, som inte varit ett fåtal, har jag emellertid funderat en del över Entropin. Den tror jag på nu när jag lever. Senare när universum stängs av vet jag inte vad som händer mer än jag måste hålla mig till min Gud i himlen eller till Singulariteten. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.

Trots kritiken blev Veronica omvald

Det var många kritiska röster mot Veronica Palms hantering av Omar Mustafa-affären vid Socialdemokraternas årsmöte i Stockholm i dag. Men trots de hårda orden blev Veronica idag omvald av Stockholms arbetarkommun. Veronica Palm säger sig vara otroligt glad och stolt, trots att hon var det enda alternativet som valberedningen vågat vaska fram.

Omar Mustafa visavi Veronica Palm

Bruce Leonard Walter Clarke

Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket hat det är på webben. Om du klickar på Veronica kommer en skärmdump att visa att det inte bara är ungdomar som på olika sätt försöker övertrumfa varandra i hat på webben. När en i vuxen och i övrigt begåvad och trevlig människa låter sig dras med i ett mediadrev där elakhet och dumhet fått ersätta klokskap är det natt klockan tolv mitt på dagen. Det är förfärligt oroande när vuxna börjar beter sig som hatande idioter. När dessa vuxna dessutom förlorat alla perspektiv visar de ett förhållningssätt som jag skräms av.

Vuxna skall vara förebilder för ungdomar, även när det blåser upp till storm. Vuxna måste ha is i magen även om drevet mot någon person (till exempel Omar Mustafa) uppgår till ren stormstyrka. För tänk om framtiden visar att den hatade mannen inte alls var någon ond människa. Tänk om han faktiskt var en hyvens person utan alla de egenskaper han idag beskylls för att ha. Tänk om …

Bruce Leonard Walter Clarke

Till Omar Mustafa! Det var lättare på min tid och i ett annat parti. Men fan vet om det gått idag, nu när den partipolitiska nojan brer ut sig som en fullständigt livsfarlig farsot. Jag bjöd å andra sidan aldrig in de rakade pojkarna till diskussion, jag levde med dem i tre år, varje dag. Däremot hade jag stöd av Socialborgarrådet Lena Nyberg (s) och poliskommissarie Hans Hyllander (Projektledare) och en drös av andra makthavare. Sån var tiden på den tiden, men tiderna förändras, det kan vi två vara fullständigt ense om // mvh Max

Tänk om man hade en egen planet

Ibland kommer alla de hemska minnena från barndomen som ett brev på posten. Då önskar jag att man hade fribiljett till en liten planet där den enda faciliteten skulle vara ett ljus från en lyktstolpe av äldre årgång och bara ha sällskap av de fåglar som inte hade annat att göra än att hålla mig sällskap. Där skulle man vara befriad från allt som har med jorden och dess frågvisa inbyggare att göra. Bara sina egna tankar som måste bearbetas för att inte ta över ens sinne i nutid. Sorgen som stundtals förlamar men oftast tar sig i uttryck i vrede över att ingen ville se hur barnet plågades av en fullständigt galen människa. Tänk om det fanns en liten planet där den enda faciliteten skulle vara ett ljus från en lyktstolpe av äldre årgång och där man bara skulle ha sällskap av fåglar som inte hade annat att göra än att hålla mig sällskap. Tänk om man hade en egen planet i universum …