Lång dags färd mot natt …

Ur Predikaren tredje kapitlet: Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid -> http://piratens.wordpress.com/vintertid/

Hunden Trofast är hans bästa vän

HUNDEN ÄR INTE BARA MÄNNISKANS ALLRA BÄSTE VÄN
HUNDEN ÄR DEN ENDA VÄN SOM ALDRIG ÖVERGER SIN ÄGARE

Om opiater och dess släktingar kan man nog säga: Dessa droger är en av Guds allra största gåvor till mänskligheten. Ingen drog kan lindra en människas smärta såsom opiaterna gör och ingen drog kan bättre trösta den döendes ångest än opiaterna. Men välsignad är den som har en hund, ty hunden är som ett lugnande liniment, en varelse som har en förmåga att aldrig lämna en kamrat hur illa ställt det än är. Hunden är inkarnationen av trofasthet, trygghet och kärlek. En hund överger aldrig sin kamrat hur illa ställt det än må vara. Tänk att få ha sin hund med sig när slutet banar sin väg. Trofast är den hund som hjälper sin husbonde över medvetandets gräns in i det värld som bara kan kallas evigheten eller singulariteten. Trofast är människans bästa vän, alltid!

”Den ende absolut osjälviske vän som en människa kan ha i denna själviska värld, den ende som aldrig överger henne, den ende som aldrig visar sig otacksam eller falsk, är hunden. En människas hund står henne bi i framgång och motgång, när hon är frisk eller när hon är sjuk. Den sover på den kalla marken, där vintervindar sveper fram och snön yr, om den bara får vara vid sin husses eller mattes sida. Den kysser den hand som inte har någon mat att erbjuda; den slickar de sår som uppstår i mötet med en hård värld. Den vakar över sin över sin utfattige herre som om denne varit en prins. När alla andra vänner sviker finns den kvar. När rikedom förflyktigas och anseende raseras är den lika trogen i sim kärlek som himlen på sin färd över himlavalven.”
KÄLLA: Senator George Vest, 1870.