Världens farligaste hund hette Olle

–
Detta är den sorgliga berättelsen om hunden Olle som jag vill berätta ännu gång eftersom jag aldrig slutar förvåna mig över vilka behov vissa människor har när de skaffar hund. Men först vill jag gå tillbaka till den tid då jag arbetade med destruktiva ungdomsgäng och var på ett möte där ungdomars problem diskuterades. Vi hade just avklarat de viktigaste punkterna när en av våra före detta adepter kom inrusande i rummet. Det var en stor välbyggd ung man, som tidigare varit en riktig värsting men som sedan ett par år tillbaka skött sig utmärkt. Den unge mannen hade sedan något år svart bälte i taekwondo, vilket är viktigt att påpeka med tanke på vilken ogärningsman han tidigare varit när han var den värste av de värsta.
–

–
Den unge mannen kom som sagt inrusande i rummet och sken som en sol och skrattade och nästan grät av upphetsning. När han kom fram till bordet vi satt vid drog han ner dragkedjan på jackan och lyfte så försiktigt fram en liten läderpåse som hängde runt hals. Ännu mer försiktigt lyfte han upp en liten hundvalp som var så liten att den knappt syntes i den unge mannens väldiga händer som han format till en skål. ”Kolla kolla” sade han och sträckte fram sina händer och visade oss en pytteliten rödbrun Chihuahuavalp, endast 10 veckor gammal. Samtliga vid borden höll andan en kort sekund innan den första ville hålla det lilla kräket i sin famn. Sedan den lilla valpen farit nästan hela laget runt och kommit tillbaka till husse sade den lycklige ägaren, så tyst och försiktigt han kunde: ”Vem fan behöver en Pitbull när man kan en Chihuahua som man kan stoppa ner i en pälsfodrad påse när den behöver sova?”
–

–
För ett par år sedan visades en serie program om hundar på TV. Det var några program med betoning på s.k. kamphundar, som alla farit mycket illa hos sina förra ägare. Institutionen som var belägen en liten bit utanför Paris hade till uppgift att omplacera de inackorderade hundarna till familjer med mycket stor hundvana. Det säger sig självt att uppdraget inte alltid var så lätt. En stor del av hundarna var alldeles uppenbart mentalt skadade av sina upplevelser. Lika uppenbart var, det förstår nog alla, att av alla dessa hundar så var det en hund som var värst. Det är till minne av den vettlösa hunden mina tankar vill återvända en liten stund. Institutionen var en av Frankrikes största av det här slaget. Man hade ungefär 200 hundar i sitt förvar. Att filmen överhuvudtaget kunde bli av, berodde till största delen på personalens äkta engagemang för sina inhysningar. Det var inte heller någon tillfällighet att en stor Pit Bull blev filmens huvudroll, en roll som den förtjänade mer än alla hundar.
–

–
Jag minns inte hundens namn. Jag kallar den därför för Olle, efter Olle Bull. Olle var en stor vit hund, och där han inte var vit var den röd. Olle bodde i en stor bur med järngaller. Buren var på utsidan klädd med vanligt Gunnebostängsel. Olles bur var en specialkonstruktion eftersom Olle var mer störd än någon annan hund som tidigare hade varit på Institutionen. Aldrig någonsin tidigare hade man haft en så farlig hund i sitt förvar och aldrig tidigare hade personalen känt en sån avsky mot en hundägare, som mot den som förstört Olle. Det var endaste det ”särskilda teamet” som fick ha kontakt med Olle eftersom Olle hela tiden fick raseriutbrott som till och med skrämde personalen trots det bastanta ”fängelset”. När Olle blev psykotisk gav han sig på järngallret i ett vansinne utan motstycke eller hoppade drygt två meter upp och högg tag i gallret så att hela buren skakade. Olles huggtänder kraschade till småflisor och blodet från söndertrasade läppar och tassar flöt över honom.
–

–
Nu var programmet inget inlägg i debatten om PitBullhundarnas vara eller icke vara utan en redovisning av de hur illa det kan gå i skallen på en hund som vanvårdats in absurdum. Ofta grät personalen när specialteamet hade rapport. Man hade aldrig tidigare varit med om något så fasansfullt som med denna vovve, som anfäktades av de gruvligaste av maror. Att Olle måste avlivas var det ingen som ifrågasatte. En sån hund skall inte behöva leva. Men för att Olle ändå skulle få ett fullgott efterord hade teamet kallat in en av världens allra främste hundpsykologer för att iakta Olle under en kort tid. Det var viktigt att dokumentera Olles knepiga personlighetsstörning för framtiden. Olle avlivades så småningom och fick sin sista vila på Institutionen i den vackraste lilla grav man någonsin sett en hund få. På den lilla stenen står bara ett enda ord. Och varje dag ligger det färska blommor på Olles grav.

Här slutar berättelsen om Olle!
–
–

–
Ett lyckat hundprojekt i Skarpnäck så länge det fick vara.
Allmänt kan sägas, att inslaget av skarpa hundar med osäkra okunniga ägare ökat markant de senaste åren. Detta bör mana till eftertanke från myndigheter och polis om hur framtidens problem skall hanteras. Att tvingas behöva avliva hundar som av unga oerfarna ägare blivit äventyrliga för sin omgivningen är att handla för sent. Enligt all erfarenhet är det bättre att mota i grind. Projektet hade som mål att skaffa en bred kunskapsbas hos instruktörerna, så att dessa skulle kunna verka som spjutspetsar i framtiden vad gäller kunskap och kompetens om hur unga hundägare skulle kunde styras rätt och bli till meriterade hundförare.
Vill du läsa om vårt besök till vargarna på Kolmården KLICKA HÄR
–