Världens farligaste hund hette Olle



Detta är den sorgliga berättelsen om hunden Olle som jag vill berätta ännu gång eftersom jag aldrig slutar förvåna mig över vilka behov vissa människor har när de skaffar hund. Men först vill jag gå tillbaka till den tid då jag arbetade med destruktiva ungdomsgäng och var på ett möte där ungdomars problem diskuterades. Vi hade just avklarat de viktigaste punkterna när en av våra före detta adepter kom inrusande i rummet. Det var en stor välbyggd ung man, som tidigare varit en riktig värsting men som sedan ett par år tillbaka skött sig utmärkt. Den unge mannen hade sedan något år svart bälte i taekwondo, vilket är viktigt att påpeka med tanke på vilken ogärningsman han tidigare varit när han var den värste av de värsta.



Den unge mannen kom som sagt inrusande i rummet och sken som en sol och skrattade och nästan grät av upphetsning. När han kom fram till bordet vi satt vid drog han ner dragkedjan på jackan och lyfte så försiktigt fram en liten läderpåse som hängde runt hals. Ännu mer försiktigt lyfte han upp en liten hundvalp som var så liten att den knappt syntes i den unge mannens väldiga händer som han format till en skål. ”Kolla kolla” sade han och sträckte fram sina händer och visade oss en pytteliten rödbrun Chihuahuavalp, endast 10 veckor gammal. Samtliga vid borden höll andan en kort sekund innan den första ville hålla det lilla kräket i sin famn. Sedan den lilla valpen farit nästan hela laget runt och kommit tillbaka till husse sade den lycklige ägaren, så tyst och försiktigt han kunde: ”Vem fan behöver en Pitbull när man kan en Chihuahua som man kan stoppa ner i en pälsfodrad påse när den behöver sova?”



För ett par år sedan visades en serie program om hundar på TV. Det var några program med betoning på s.k. kamphundar, som alla farit mycket illa hos sina förra ägare. Institutionen som var belägen en liten bit utanför Paris hade till uppgift att omplacera de inackorderade hundarna till familjer med mycket stor hundvana. Det säger sig självt att uppdraget inte alltid var så lätt. En stor del av hundarna var alldeles uppenbart mentalt skadade av sina upplevelser. Lika uppenbart var, det förstår nog alla, att av alla dessa hundar så var det en hund som var värst. Det är till minne av den vettlösa hunden mina tankar vill återvända en liten stund. Institutionen var en av Frankrikes största av det här slaget. Man hade ungefär 200 hundar i sitt förvar. Att filmen överhuvudtaget kunde bli av, berodde till största delen på personalens äkta engagemang för sina inhysningar. Det var inte heller någon tillfällighet att en stor Pit Bull blev filmens huvudroll, en roll som den förtjänade mer än alla hundar.



Jag minns inte hundens namn. Jag kallar den därför för Olle, efter Olle Bull. Olle var en stor vit hund, och där han inte var vit var den röd. Olle bodde i en stor bur med järngaller. Buren var på utsidan klädd med vanligt Gunnebostängsel. Olles bur var en specialkonstruktion eftersom Olle var mer störd än någon annan hund som tidigare hade varit på Institutionen. Aldrig någonsin tidigare hade man haft en så farlig hund i sitt förvar och aldrig tidigare hade personalen känt en sån avsky mot en hundägare, som mot den som förstört Olle. Det var endaste det ”särskilda teamet” som fick ha kontakt med Olle eftersom Olle hela tiden fick raseriutbrott som till och med skrämde personalen trots det bastanta ”fängelset”. När Olle blev psykotisk gav han sig på järngallret i ett vansinne utan motstycke eller hoppade drygt två meter upp och högg tag i gallret så att hela buren skakade. Olles huggtänder kraschade till småflisor och blodet från söndertrasade läppar och tassar flöt över honom.



Nu var programmet inget inlägg i debatten om PitBullhundarnas vara eller icke vara utan en redovisning av de hur illa det kan gå i skallen på en hund som vanvårdats in absurdum. Ofta grät personalen när specialteamet hade rapport. Man hade aldrig tidigare varit med om något så fasansfullt som med denna vovve, som anfäktades av de gruvligaste av maror. Att Olle måste avlivas var det ingen som ifrågasatte. En sån hund skall inte behöva leva. Men för att Olle ändå skulle få ett fullgott efterord hade teamet kallat in en av världens allra främste hundpsykologer för att iakta Olle under en kort tid. Det var viktigt att dokumentera Olles knepiga personlighetsstörning för framtiden. Olle avlivades så småningom och fick sin sista vila på Institutionen i den vackraste lilla grav man någonsin sett en hund få. På den lilla stenen står bara ett enda ord. Och varje dag ligger det färska blommor på Olles grav.
Här slutar berättelsen om Olle!


Skrivelse gällande kamphundar

Ett lyckat hundprojekt i Skarpnäck så länge det fick vara.
Allmänt kan sägas, att inslaget av skarpa hundar med osäkra okunniga ägare ökat markant de senaste åren. Detta bör mana till eftertanke från myndigheter och polis om hur framtidens problem skall hanteras. Att tvingas behöva avliva hundar som av unga oerfarna ägare blivit äventyrliga för sin omgivningen är att handla för sent. Enligt all erfarenhet är det bättre att mota i grind. Projektet hade som mål att skaffa en bred kunskapsbas hos instruktörerna, så att dessa skulle kunna verka som spjutspetsar i framtiden vad gäller kunskap och kompetens om hur unga hundägare skulle kunde styras rätt och bli till meriterade hundförare.
Vill du läsa om vårt besök till vargarna på Kolmården KLICKA HÄR
Annonser

9 responses to this post.

  1. Va rörd jag blir…
    Du har återigen fått en tår att rulla ner för min kind med ditt skrivande :-)
    Kram på dig vännen!

    Svara

  2. Posted by Carolin Ljung on 30 november, 2010 at 00:04

    Mkt bra inlägg, eloge till dej:-)
    Vi behöver all hjälp erfarenhet från människan som kan tänkas i kampen mot det ev rasförbudet!! Mvh Carro med camping hundarna;-)

    Svara

  3. Rebekah Inkognito (1981 – 2011)

    Tack för ditt inlägg. Tack för att du tycker att vi gör ett bra jobb. Vi går inte att jämföra med det franska hundstallet då våra resurser är mycket små, men jag tackar ändock för jämförelsen.

    I Pjäsens Hundhem har vi våran egna lilla ”Olle”. Våran egen skräck. Och aldrig har jag avskytt en hundägare så kraftigt som när vi fick hem den lille hund som min syster döpte till det töntigaste namnet hon kunde: Hjördis.

    Min syster och hennes sambo skulle leverera en ”Pit Bull” tik till oss på PHH från Sthlm. (Vi var då bosatta i Värmland) Hon bands fast i baksätet av de tidigare ägarna, på Cheva vanen dom åkte. Och morrade hela vägen till Värmland. Inte så konstigt tyckte jag. Hunden var ju i en ny situation. Med främmande människor.

    Nu kommer det farligaste i det jag tillägnar min fritid åt: Ägaren hade uttryckligen sagt att denna hund var godheten själv. ”Pussar spädbarn!” Så när jag öppnar bilen försiktigt och skall locka ut Hjördis ur bilen så flyger hon på mig i ursinne. Om inte kopplet stannat henne hade jag inte suttit & skrivit detta idag. Det vet jag nu. Idag litar jag aldrig på vad tidigare ägare säger om den hund de lämnar in. För min egen säkerhet.

    Vi fick använda fångsnara för att ta henne till hundgården. Och under utredningen av hon hände inga framsteg. Vi sköt till henne mat på en planka och fäste Hjördis med den största kätting vi hade. Vi led. Hjördis var förstörd, och vi visste det. Denna otroligt vackra hund, mangefika varelse skulle få somna. Hjördis morrade så fort hon såg oss och kom vi inom rimlig räckvidd så fäste hon blicken i oss och gjorde allt i sin makt för att få oss från jordens yta.

    Jag tänker på Hjördis som valp, som ett litet oskyldigt knytte. Hon var vacker som få. Och en hundägares hat, en uppfödares ointresse i genetik gav oss en varelse som gav mig mardrömmar om nätterna. För tänk om hon kunde ha tagit sig lös och attakerat någon.

    Hjördis var dömd till döden – inte av mig. Inte av vår förening utan av hundägare som uppenbarligen inte brydde sig om sin hund. Som hade förvandlat en cremefärgad ulltuss med bärnstensfärgade ögon till ett monster.

    Dagen kom då Hjördis skulle få frid. Veterinärerna sade till mig efteråt att dom inte förstod hur jag kunnat hålla en sådan hund vid livet med gott samvete. Och jag förstår deras ilska. Deras rädsla och deras avsky. För samma känslor riktade jag till dem som givit henne detta ovärdiga liv.

    Hjördis fick ett snabbt slut. Hon somnade in med sin enda trygghet: En nalle som min vän och kollega åkt enda från Halmstad för att lämna till henne. Den hade hon ofta i munnen eller kramade om med tassarna. Och det var med den nallen man såg att det en gång funnits ömhet i detta monster, och det är väl det som är det sorgligaste av allt. För det enda vi fick se var hennes tänder, hennes vilja att attakera och salivet som skummade ur hennes mun då hon såg oss.

    Hjördis, alltid i mitt hjärta.
    Vila i Frid.

    Rebekah Johansson

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: