Skinhead

Kapitel nummer (1:1995)

Jag var så rädd att jag höll på att dö av hjärtinfarkt!
–
Så var det då dags att verkställa det gamla beslutet. Nu får det bära eller brista. Dör jag så kan de efterlevande i alla fall trösta sig med att mitt testamente har blivit nedtecknat i tid.
–
Den stora bilen brummade och hackade ovanligt mycket den här eftermiddagen under vår gemensamma färd mot vårt förutbestämda mål. Det var som om bilen visste att vår sista resa var påbörjad. Ett par gånger försökte bilen faktiskt köra fel väg.
–
Så utan förvarning reste sig en enorm byggnad framför mina ögon och bilens front. Om jag inte redan hade vetat, skulle jag mycket väl kunnat tro att byggnaden var en filial till Huddinge sjukhus. Mina ögon sved av all svett som ögonbrynen inte förmådde hålla borta. Under armarna forsade en flod av ångest, vånda och skräck. Magen smetade sig längs hela ryggraden i rädsla över att aldrig mer få mala sönder en god måltid. Munnen var torr som en öken och rösten skulle nog aldrig hitta sig själv igen. Där, just lite oansenlig på en rödaktig tillbyggnad såg jag skylten. En förbipasserande dam stoppade jag utan pardon och bad att hon skulle hålla sig i närheten under tio minuter. Om jag inte kommit ut ur huset inom den tiden, så borde hon kalla på polis.
–

–
Jag tog mod till mig och närmade mig dörren. Jag såg en stiliserad bild av en runsten på väggen. Jag trodde mig minnas att originalet kan ses på Gotland. Benen bar mig knappt de allra sista stegen. Kroppen kändes uttorkad och svag när jag steg in genom porten. Mitt försök att ropa HALLÅ blev till ett tyst kvidande ”hallå”. En röst som svarade; gjorde nästan slut på de sista krafterna, som jag med yttersta ansträngning vid detta livets sista minuter, med en oerhörd ansträngning kunnat mobilisera. ”Får jag komma” in vädjade jag? ”Jaa, va e re om”? svarade en ung herre som jag sett på TV. ”Jag har skrivit en insändare till tidningen Kristdemokraten, jag vill gärna att någon av er tittar på den och säger vad ni tycker. Ni kanske inte vill att man skriver om er?”
–
Den unge mannen, som presenterade sig som Hasse tog mina papper och ställde sig vid en bardisk och läste. Vid ett bord i lokalen satt två andra unga herrar och korrekturläste stadgar och regler. Jag slog mig tyst ner vid deras bord, mot dörren till. En liten grabb, i åttaårsåldern, som hette Oskar, kom fram till mig. Han hade en stor godispåse som han bjöd mig ur och visade mig sedan en liten pärla som innehöll en bild av Stockholms stadshus. Försiktigt tittade jag mig omkring, men höll mig stilla på min plats ytterst på stolskanten vid de två herrarna som satt djupt försjunkna i sina stadgar. Oskar var som barn plägar vara. När telefonen ringde sprang han fram och svarade. ”Det är till dig Hasse” ropade han tvärs över lokalen.
–

–
Sedan den unge mannen som kallades Hasse avslutat samtalet fortsatte han med texten som jag givit honom. Jag hann planera flyktvägen ut ur lokalen, under den tid som kändes som en evighet, innan han läst till slut. Skräcken måste ha lyst ur mina ögon. Men jag trodde nog ändå att lille Oskar skulle ha räddat mig, om man tänkt låta dräpa mig.
–
”Skitbra!” ropade Hasse. ”Skitbra!”
–
”Du har bibelcitatet längst ner i det 2:a kapitlet”, sa jag försiktigt. Hasse bläddrade fram och läste … (Nog tyckte jag att den unge mannens ögon för ett kort ögonblick blev blanka.) Hasse vände sig till en av de två administratörerna och sade till honom ”Läs, det är bra!”
–
Jag kände det stora lugnet komma över mig. Jag hade vågat och vunnit. Medlemmarna på skinnskallarnas Höder Dart hade inte mördat mig. Killarna var som vanliga killar i vilken förening som helst. För Höder Dart är en ideell förening med drygt 300 medlemmar som har många aktiviteter på sitt schema. Medlemmarna i föreningen Höder Dart har en stor passion för vikingatiden. Man syr och smider, man låter bygga vikingaskepp som man lär sig segla. När jag gjorde mig beredd för att lämna sällskapet reste sig alla tre skinnskallar och tog i hand som vilka väluppfostrade ungdomar som helst. Lille Oskar följde med ut till bilen och tog adjö. Han fick trycka på en speciell knapp på instrumentbrädan som bara han och jag vet. Oskars och min hemlighet.
–

–
När jag åkte därifrån kunde jag inte förstå varför jag varit så rädd. Killarna var kanske lite mer tatuerade än killar vanligtvis är, men lika trevliga som vilka killar som helst. Jag kände en stor respekt för Hasse och ”Skepparn”. Utan tvivel gör de en enastående social insats som inte får förringas. Mitt mest bestående intryck är att vildbasarna på Höder Dart har goda förebilder i de äldre killarna som förestår lokalen.
–
Nu ser jag fram emot att få träffa fler av dem, när det är lite livligare på Höder Dart, dvs när det administrativa stadgearbetet gått till vila för trevligt umgänge kamrater emellan.
–
Nådens år 1995
Max Hobstig

¤

Kapitel nummer (2:1995)

Texten Hasse läste: Skyll inte allt på skinnbulorna!

Jag slutar aldrig att förvånas över vårt behov av den ”gode fienden”, dvs en fiende som vi kan skylla allt skit på. Vad jag däremot förvånas över är att vi nästan alltid ser fel sorts fiende. Under 1970 och halva 1980-talen var ”knarkaren” den ”gode fienden”. Allt förfärligt gav man knarkarna skulden för. Medborgarna vågade inte gå ut, man var rädd för anonyma nålstick på tunnelbanan, ”för man hade hört någon som kände någon som sa att…”

Idag är det våldet. En patetisk polischef tillsammans med ärkebiskopen och en populistisk Jutterström ställer upp på bild och vädjar; ”kasta bort din kniv”. Polisen talar om amnesti för knivinnehav om man dumpar sin ”mördarkniv” i en uppställd container på ett av stadens torg. Det är så att man kan spy! För detta sker i samma stund som ovanliga presentbutiker säljer och gör sig stora pengar på de mest fantasifulla dråpverktyg. Denna försäljning som borde kallas anstiftan till dråp eller mord bedrivs helt öppet med polisen och myndigheternas goda minne.

Vi vuxna svär oss helt fria från vårt vuxenansvar och förstår ingeting. Vi är rädda och vågar inte gå ut. Vi förfasas över att skinnskallarna får härja som de vill. Nazister och fascister kallar vi dem. Allt är deras fel. Våldet, rädslan och främlingskap! Att de allra flesta våldsbrott sker i hemmets trygga hägn och tycks alla ha glömt. Att de flesta mord och dråp sker inom hemmets väggar talar vi tyst om. Att nästan alla ”fula gubbar”, de som förgriper sig på barn, finns i familjens allra närmaste krets; sånt vill vi inte veta. Däremot lyser alla kristdemokrater upp som solar när en framtidsforskare i Västerås inför rikstinget redovisar sina forskningsresultat om ungdom. ”Mest önskar sig ungdomar en fast punkt i tillvaron”. När skall vi kristdemokrater lära oss att Elsa Beskows utopiahem med ”far är rar” och ”mor ror”, är en väsensfrämmande tillvaro för många ungdomar. Alienationen hos vissa ungdomsgrupper gör att de söker sig till varandra. De söker sig en fast punkt i tillvaron. Skinnskallarnas Höder Dart är en av dessa punkter som för många små ”skinnkulor” ersätter familjen och hemmet.

Själv tillhörde jag Klubb Jova på Bryggargatan under 1970-talet. Vi var den tidens värstingar. Folk och massmedia förfasade sig över vår existens. Vi skrattade inte eller skränade på bussar. Under våra resor hände det sig att vi kastade ut både chaufför och passagerare om de inte höll käften. Vi hade fickorna fulla med hasch, amfetamin och heroin. Ett par av oss blev rikskändisar och kom på filmduken: Stoffe och Kenta känner alla till. Några av oss blev det folk av, de flesta dog av överdos.

De stora skillnaderna mellan Klubb Jova och Höder Dart är samhällets insyn i verksamheten. På Jova vågade sig knappt polisen in. Höder Dart drivs av Fryshuset och Anders Carlberg. KdS har sin egen representant i styrelsen; nämligen Inger Davidsson. På Klubb Jova expedierades stora knarkaffärer. På Höder Dart dricker ungarna öl och väsnas och skriker Sieg Heil. Det är en viss skillnad på Jova och Höder Dart.

Det är förbrytare som herrarna Thurneman, Flink och Zethraeus i det lilla och Hitler, Stalin och Mao i det stora sammanhangen som skapar kriminalhistoria. Skinnskallarna gör det inte! Det är nämligen på detta vis. Man är inte kristdemokrat bara för att man säger: ”Jag är”! Lika lite är en 20-årig snorunge nazist bara för att han skriker ”Sieg Hiel”! Ser man inte per definition denna skillnad så har man ingenting förstått av de historiska skeendena. Mitt råd är därför: Låt ungjävlarna skrika sig hesa. Men överge dem inte. Stöd Lena Liljeroth, Inger Davidsson och Anders Carlberg i deras strävanden. I annat fall kanske det går lika illa för Höder Dart som för Jova där bara ett litet fåtal blev nästan gamla. De flesta fick aldrig bli vuxna eftersom de allra flesta slutade leva i unga år. Jmf: De levde och dog som de levde

Matteus Kap 18:12-14: Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse? Och händer det då att han finner det – sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.

Nådens år 1995
Max Hobstig

¤

Kapitel nummer (3:1996)

En massa skinnskallar på en alkoholfri kräftskiva!

Sammanfattning:
Lördagen den 21 september 1996 klockan 15:00 avgick en abonnerad buss från Slussen. Färden gick mot Stockholms södra ände. Ett ovanligt experiment gällande svenskarnas supvanor skulle genomföras.

För första gången i alkoholforskningens dimmiga historia skulle man försöka fastställa den lägsta nivån för alkoholintag visavi trivselkravet svenskarna ställer på en trevlig kräftskiva. Av tradition konsumerar vi svenskar ofantliga mängder sprit och öl under den typ av kalas som vi kallar kräftskiva. Ofta får man kalla in extrapersonal för att tillhandahålla gästerna med ett brett urval av kylda aquaviter. Inte sällan får man efter en kräftskiva av svensk modell anlita ett mindre städbolag för att skura rent alla skrymslen och vrår i den ”dagen efter” stinkande festlokalen.

Inledning:
Sambandet mellan alkoholintag och yttre skadeomfattning är parametrar forskare tidigare lagt ner stor ansträngning på att fastställa. Sambandet mellan vanlig läskedryck och yttre skadeomfattning har däremot aldrig tidigare studerats. Tyvärr drar parametrarna åt olika håll. En hög intagningsfrekvens av läsk hänger samman med en låg yttre skadeomfattning och därmed mindre uppgifter för ex.vis polis och sjukhus, vilket i sin tur får till följd att stora institutioner sannolikt måste se närmare på problemet med s.k. övertalig personal. Vår experimentella undersökning syftar dock endast till att hitta en lösning på ungdomssuperiet, de stora övergripande sociala problemen lämnar vi år andra att lösa.

Experimentuppställning:
Ett förförsök visade att man måste ha stor integritet bland försökspersonerna. Dessutom hade tidigare försök visat att man måste förlägga experimentet utanför tätorten, dock icke alltför långt borta från civilisationen. Tidigare erfarenheter med gruppen har visat att ”kringutrustningen” varit av stor vikt. Möjligheten till aktiviteter, bollsporter etc. kan icke nog värdesättas. Som ”juvelen i kronan” har den gemensamma samlingen till bords varit. Vår tanke var att använda en gammal ursvensk mattradition som ram.

Vi valde en kräftskiva, det stora superiets gyllenröda supfest. En stor Swebus rekvirerades. Kräftor, hattar och lyktor införskaffades, en del på kredit. Den interna organisationen ombads en fru Kerstin att ansvara för, vilket i sak betydde ”markservice”. Den enda märkbara skillnaden mellan en riktig kräftskiva och vårt experiment skulle vara avsaknaden av sprit och andra alkoholer. Uppgiften synes omöjlig, med blev genomförbar tack vare fru byrådirektören Kerstin Hobstig.

Genomförande:
Klockan 15:45, experimentdagen, stannade Max Hobstig upp i sitt vedhuggande ute vid Flatenstugan. Han skyndade sig mot stugan och bankade näven med stor kraft mot dess vägg och ropade med hög röst: ”Pojkarna närmar sig!” Därpå slog skräcken honom och han sjönk ner på marken. I flock efter flock kom de borttappade pojkarna från skogen. Så långt hans öga förmådde se, kom pojkarna. Många var tatuerade som forntidens kelter och de flesta var klädda helt i svart. I några flockar syntes sköna jungfrur. Och de vällde in på tunet och befolkade snart planen framför storstugan. ”Det går överstyr” tänkte Hobstig, ”det går överstyr!”

Problem:
Herr Stefan Andersson fann sig raskt i den oväntade situationen. Nog hade han väntat 15 – 20 gäster, det hade han varit säker på. Men denna hoper gäster övergick alla gränser av fattningsförmåga. Hungriga och vildsinta som de alla var, skrämde de nästan slag på fru Kerstin. Herr Stefan knuffade in Hobstig i bilen och for raskt till ett köpcentrum någon mil därifrån och införskaffade mer skaffning. Nödropen i mobiltelefonen tjöt ett flertal gånger:

”Var är ni, när kommer ni tillbaka?” Väl återkommen till gästabudet levererades genast den nyinköpta grillkorven till de mest hungriga och vildsinta. Snart lägrade sig lugnet över den stora hopen. De delade upp sig i grupper. En del tog sig tid att spela olika bollsporter, andra satte sig i gräset och försökte lösa världsproblemen. Några av de sköna jungfrurna hjälpte fru Kerstin med dukning och organisation.

Markservice:
Vid 18:30-tiden förklarade fru Kerstin att alla var välkomna in för att avsmaka vad huset hade att bjuda. Som en aldrig sinande ström vällde gästerna in och fyllde hela den stora gästabudssalen. Sedan alla som fick plats satt sig till bords lägrade sig förväntan över församlingen. Med dignande fat med de läckraste kräftor skred fru Kerstins stab av jungfrur in i hallen och möttes av hurrarop. Alla kastade sig över de gyllenröda kräftorna. Stora feta ostar skars upp och lades på bröd och till dryck bjöds vanlig läsk.

När stämningen var som högst, när alla kinder var rosiga av belåtnad reste sig en gäst, Björn Starke, och förtäljde följande: ”Ett gästabud utan denna dryck kommer ingen att sätta tro till. Därför kommer denna enda flaska folköl att bjudas. Detta för att inte skämma vår värd inför hans hövding. Alltså säger jag er detta. En flaska folköl intogs, inget mer!”

Och festen utan mjöd och vin löpte vidare och mättnadens dåsighet lägrade sig. De dignande faten tog så sakteliga slut och tömdes. När gästerna talat sig trötta om den förunderliga festen och trott sig kunna vila med denna vetskap öppnades dörren till fataburen. In skred jungfrur bärandes nya fat med de läckraste söta frukter och vispad grädde.

Avslutning:
När sedan kvällen övergått till afton och aftonen så sakteliga går mot natt börjar körkarlen Max Hobstig sitt värv. Flock efter flock körs till T-banan. Alla, med få undantag, så trötta att bara sängen väntar. Alla så vänliga, att missionsförbundet torde känna avund. ”Tack, Stefan. Tack Hobstig. Men ni två, glöm inte, utan fru Kerstin hade ni inte klarat gästabudet. Tack och god natt”.

Resultat och diskussion
Antalet gäster till bords räknades till 43 personer. Hobstig (körkarlen) och några till fick inte plats. Det korrekta antalet gäster bör snarare ligga över 45 än under. Samtliga gäster deltog utan att inta någon alkoholhaltig dryck förutom ett undantag, Björn Starke.

Vad experimentet tydligt visar är att skinnskallarna i Stockholm kan festa utan sprit och öl om alternativ erbjuds. Sannolikt gäller detta även andra ungdomsgrupper.

Spritkonsumtionen bland Stockholms skinnskallar och andra grupper sker i de flesta fall av ren slentrian. Det finns inga alternativ för ungdomarna. Trots att vi vuxna ser ett flertal positiva aktiviteter dessa destruktiva ungdomar borde kunna ägna sig åt, underlåter vi att visa dem vägen till konstruktiviteten. Vi ställer krav men orkar inte engagera oss i sak. Vi förfasas över deras framfart, men vägrar visa dem vägen. Vi har nog med vårt. Vi förundras över deras brist på empati, men visar själva ingen empati.

Rapport till socialborgarrådet LN & borgarrådssekreteraren MB

Herr Stefan Andersson, lastbilschaufför
Herr Max Hobstig, mätningsingenjör
Fru Kerstin Hobstig, byrådirektör

¤

Den roligaste tiden i hela mitt yrkesverksamma liv!

Klickar du på medlemskortet kan du kolla min CV