Den gudomliga villfarelsen

PROLOG: Det här med att dö är en stor kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. Det är väl lite som med Søren Aabye Kierkegaards antingen eller. När man dör förenas man med allt som i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag ingenting om. Egentligen vet jag ingenting alls. Jag bara tror och det jag tror på är Gud eller Singulariteten och ingenting annat. I mina allra svagaste stunder, som inte varit ett fåtal, har jag emellertid funderat en del över Entropin. Den tror jag på nu när jag lever. Senare när universum stängs av vet jag inte vad som händer mer än jag måste hålla mig till min Gud i himlen eller till Singulariteten. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.

2 responses to this post.

  1. Det finns inte en endaste människa som kan tala om hur det blir när man väl är död.
    Det är det som är poängen med det hela.

    Svara

  2. När jag har mycket ont så tänker jag att om jag skulle dö då så kommer jag till ett ingenstans dit smärtan inte når. Det räcker gott som tröst de stunderna.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s