Folkunge den arges saga



Del av kapitel [1] … För länge länge sedan bodde det på Södertörn ute vid Skarpa by och på en utgård vid namn Svinmyra en man som hette Gunnar. Hans hustru hette Dagmar och var vän med Sten Hvide som var storman i bygden. Herr Sten var en rik man och den bäste bonde fast vid denna tid mycket gammal. Dagmar hade en son som hette Folkunge. Han var inte stor till växten men ofta svår att komma till rätta med för sitt arga humörs skull. Folkunge var stugsittare och askepott och hade inget annat för sig än att vältra sig framför fötterna på fint folk. Stor skada ansåg makarna ha i detta att deras son Folkunge så litet ville lära sig folkskick. De flesta menade att han inte var rätt hopsnickrad i skallen sin.

Nu gick det en tid och så fick Sten sot. Han lät förstå att han inte skulle komma att få fler sjukdomar än denna. Därför lät han då kalla på sin fränkas son Folkunge och tillsade honom att fara varligt fram med bättre folk, annars skulle det ta en ände med stor förskräckelse. Därpå lämnade han en kista med skrivdon till Folkunge och bad honom använda sitt huvud bättre än tidigare. Så dog Sten Hvide och blev lagd i rösad hög ute på Kattängarna.



Elis hette en trollkärring som bodde i skogen ute vid Svinmyra. Hon hade en vildbase till son som hette Krut och han var starkare än de flesta. Ofta gav sig Krut på Folkunge med en råsmäll på käften. Folkunge tålde detta ofog illa och rände en dag en stor granstör i ryggen på Krut så att han föll i backen och inte kunde resa sig upp under en tid.

Sedan Krut tillfrisknat från sin skada lade han sig i försåt med alla sina huskarlar och fångade Folkunge i garn och slog honom till marken och satte sig ovanpå och sket honom mitt i ansiktet. ”Lite skit tar inte död på mig” ropade Folkunge efter Krut och hans ogärningsmän och haltade iväg till skogs och vässade två nya störar med sin yxa.

Därefter red Folkunge till byn med sina störar och utmanade Krut på holmgång. Om den kampen kan inte mycket mer sägas än att Folkunge Gunnarson under holmgången lät alla tro att han slarvade med sina störar. I övermod sprang Krut fram för att rycka dem till sig då Folkunge rände skallen sin mitt i hans ansikte så att Kruts näsa sprack helt mitt itu. Skrikande sprang Krut därifrån och menade att Folkunge förstört honom för lång tid.



En kort tid därefter drog Krut till tinget med många fränder i släptåg och krävde dom och rannsakan över Folkunge för hans vildhets skull. ”Det är bättre att möta en björnhona vars ungar man tagit än strida mot en dåre” sa Folkunge och slungade en stor sten på foten på Krut så att denne föll till marken. Därpå red Folkunge ut till havet och seglade sydvart, till varjagernas land, och blev där vän med Immutator Mundi, världens omdanare. Hos honom bodde han en lång tid och lärde sig många bra och användbara kunskaper.

2 responses to this post.

  1. Väntar med spänning på fortsättningen.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s