Att se sig själv såsom i en spegel



Sista gången jag träffade Tompa var i slutet av 70-talet. Jag har med hjälp av olika kanaler försökt få reda på vart han tog vägen. Under många år dök han då och då upp i mina tankar. Fick han ett bra liv eller dog han av överdos som så många andra av hans kamrater? Med tanke på hans våldsbenägna läggning fanns det skäl att tro att han mött en våldsam död, som så många andra av hans kamrater. Av en händelse stötte jag på honom för ett tag sedan i ett rätt trevligt sammanhang. När vi skildes efter sex timmars samtal hade jag fått hans tillåtelse att skriva lite om honom och om hans liv, om det kunde vara någon enda till gagn.



De här två bilderna är skillnaden mellan två ytterligheter. Bilden till vänster visar Tompa tillsammans med sin ängslige fosterpappa. Bilden till höger är hans mamma. Trots att båda två kom från relativt fattiga förhållanden, så hade de helt olika mål i livet. Fosterpappan blev så att säga kvar vid sin plog medan mamman klättrade upp ett antal steg på den sociala rangskalan. De hade båda det gemensamt att de var svikare. Det värsta svek man kan utsätta ett litet barn för! Fosterpappan hade länge dåligt samvete medan mamman inte hade tid med dåligt samvete eftersom hon hade nog med sitt klättrande upp i de fina salongerna.

Fosterpappan blev Tompas farsa när han var något halvår gammal till dess Tompa fyllt sex och skulle börja skolan. Sen försvann fosterpappan för att inte återfinnas förrän Tompa hade fyllt 16 år. Tompas morsa hade under tiden bara haft en uppfostringsmetod och det var stryk med rottingen eller med dammsugarsladden, när rottingen inte längre höll ihop efter allt pisk. För fosterpappan gick det hyfsat i livet. Han blev kvar vid sin plog och tänkte mest på sitt och sig själv. Med mamman gick det värre eftersom hon blev tokig och hamnade på Långbro dårhus där hon blev inlåst av och till men inte särskilt mycket bättre!

Idag har Tompa förlåtit sin tokiga morsa för allt stryk som hon bjöd honom på. Men han har inte glömt, inte ens en enda sekund, av de nästan tio år han bodde ensam med henne. Med fosterfarsan var det värre eftersom han bara försvann ut Tompas liv och övergav honom. Ett sånt svek mot ett barn kan bara få allvarliga följder. När Tompa 1963 fyllde 16 år hade allt redan gått åt helvete. Två år senare blev han för första gången i sitt liv inburad på Stadsfängelset på Långholmen. Efter ytterligare tolv år muckade han för sista gången från Riksanstalten i Österåker som ligger i samma kommun som fosterpappan kört sin gamla plog.



Av denna berättelse om Tompas uppväxt kan man lära sig att barn till föräldrar med psykisk ohälsa, samt de barn i familjer där våld förekommer utgör en synnerligen utsatt grupp i samhället. Genom forskning kan man konstatera att samtliga utsatta barn löper en mycket förhöjd risk att utvecklas på ett ogynnsamt sätt och få egna likartade problem i vuxenlivet. När det gäller skilsmässobarn så skiljer sig dessa dubbelt så ofta som barn med gifta föräldrar. I ett äktenskap där båda makarna är skilsmässobarn är risken tredubbel stor för separation. Varje år är 50 tusen barn med om att deras föräldrar separerar och nästan en tredjedel av alla barn i Sverige har skilda föräldrar, enligt Rädda Barnens statistik. Tompa var inget undantag från statistiken, även om det till sist rätt bra för honom, om man så får säga, eftersom han hade ett gott läshuvud. Där samhället, skolan och föräldraskapet brustit fanns i hans väg andra som i viss mån kunde rädda vad som räddas kunde. Men för alla de andra som inte fick den hjälp och stöd som Tompa fick, gick det i de flesta fall helt åt helvete!



Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu, förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin 1933

6 responses to this post.

  1. Posted by Elin Åkesson on 30 november, 2009 at 20:54

    Många skilsmässobarn med plastföräldrar och plastsyskon kan växa upp som utan att själva bli dåliga föräldrar!

    Svara

  2. Posted by Gretteheim on 30 november, 2009 at 21:18

    Självklart har du helt rätt. Jag har heller aldrig påstått något annat. Men oavsett vad vi tycker, vad vi känner och vad vi önskar, bär vi alla på ett socialt arv. Allt för ofta ärver vi också sociala svårigheter.

    Jämför med Rädda Barnens statistik
    När det gäller skilsmässobarn så skiljer sig dessa dubbelt så ofta som barn med gifta föräldrar. I äktenskap där båda makarna är skilsmässobarn är risken tredubbel för separation. Varje år är 50 tusen barn med om att deras föräldrar separerar och nästan en tredjedel av alla barn i Sverige har skilda föräldrar.

    Svara

  3. Jag håller med Max från början till slut!
    Jag och mina syskon har faktiskt en liknande historia.

    Svara

    • Posted by Gretteheim on 11 december, 2009 at 13:55

      Klart att jag har rätt, eftersom jag har Rädda Barnens statistik bakom ryggen. Men naturligtvis finns det många undantag från regeln. De flesta barn (>50%) som växer upp i familjer där psykisk ohälsa och eller våld förekommer brukar klara sig både bra och hyfsat i livet. Men icke att förglömma, det var inte dessa barn som inlägget handlade om!

      Svara

  4. Som Dan Andersson sjöng kom och stå med mig. Vi barnbarn till skogsfinnar och lappdjävlar, barn till dårar; jo Långbro kom min farsa till också, när jag var mellan åtta och tio år; inte schizofren, men illa störd av livet; blev dock mycket sämre av de kraftiga depåmediciner de sprutade i honom när han gick naken på avdelningen. Senare blev han andra patienters hjälpare. Indianförbundet, RMH, Klubb 10.

    Själv sändes jag och mina syskon bort till bönder på somrarna, som ”sommarbarn”, innan vi sattes till internatskola, de fyra äldsta av oss, för just ”läshuvuden” (begåvningsreserven) – de hade aldrig fått så höga resultat på sina intelligenstester på Barnavårdsnämnden, trodde inte sina ögon; men vad hjälper det när skolan blir ett fängelse?

    I själva verket gick jag i fängelse när jag var tolv år, men murarna var osynliga; det var en överklasskola som berömde sig av sina progressiva metoder; dvs de tog hand om överklassens rötägg och svarta får – men visst fanns det många andra där.. Vi som gick på barnavårdsnämndens bekostnad passade dock inte riktigt in i mönstret, vissa, som Susanne Osten tex kom dock att klara sig bra.

    Men min bror relegerades när rektorn tog hans kameror han fått av min pappa för stöldgods, med påföljd att rektorn åkte utför trapporna – eller när han rök ihop med Hasselarörelsens skapare K.A. Westerberg, en överskattad herre som gärna tog till nyporna. Själv sändes jag ut att stjäla till överklassynglen; av barnavårdsnämnden fick vi inga kläder; kuratorn sände i själva verket tillbaka mer än tusen kronor per termin till Barnavårdsnämnden har jag nu läst i Sthlms stadsarkiv, men vad gjorde det när man lärde sig stjäla till husbehov?

    Killar som varit på Skå stal av mej, liksom de lågavlönade finskorna i tvätten, så det var en näringskedja kan man säga. Men inte passade vi in, när mina syskon snabbt försvann blev jag ensam kvar bland hermelinerna, i sju år.. Gå i fängelse.. Från tolv till nitton år.. Sista året drabbades jag av en förskräcklig huvudvärk; ‘nevralgi’ kallades den. Kom försent 250 ggr per termin. skolkade; inte brydde de sig, man var ju ett undantag, som bekräftade regeln (De rikas),flyttades automatiskt upp.

    Ut kom jag med ett bottenlöst hat till dem.. Stod med tvättad hals och en kvarting efter studenten; vart skulle man nu ta vägen? Blev universitetet och lumpen; testad igen förstås och befunnen ett guldägg minsann, fick gå på militärhögskolan och träffa ÖB, resa landet runt på uppdrag åt försvaret, fick ansvar för vapnet som skulle rädda Sverige mot ryssarna när Wennerström sålt ur STRIL-60, nämligen den robot som utvecklades till Stinger (Grattis Usama.de)

    Efter det hade jag fått nog, min militäre chef var en gammal nazist som myglade sig fram i universitetsvärlden; själv blev jag en ”drop-out”, ville inte delta i tävlingen längre.. Var med och grundade alla möjliga små motståndsgrupper; byalag, Alternativ Stad, Ordfront, KollektivCentrum, MiljöCentrum, Kapsylen, Befria Mannen, Alla Kvinnors Hus mm.

    Men såren finns kvar; ränderna gick aldrig ur, efter svångrem och mattpiska; numera förtidspensionerad sedan tio år, avslutade det bräckliga arbetslivet knappt 50 år gammal.. Passade inte in.. Där heller.

    Whatever, som Celine skrev: ”Ett rikt inre liv kan smälta hundra års inlandsis”.. En rolig djävel, trots sina nazistsympatier under kriget, men när tyskarna kallade upp honom till förhör på Gestapo i Paris började han skrika åt dem för att de hade en ”falsk Hitler” på väggen:”Det syns ju att han är en bedragare! Det där är inte den riktige Hitler!” – De släppte honom.. Och själv är jag också befriad från arbete och skola; men man måste odla sin trädgård. Vilket jag gör så gott jag kan. Whatever ;)

    Svara

  5. Känner igen allt, med plus och minus tecken på olika delar, ingen hit alls! Men man måste bli vuxen en dag och ta ansvar för den man är iallafall! Skyllde mycke på min uppväxt, barnhem, fosterhem osv. men man måste ta ansvar över sej själv och sitt agerande i slut änden! Tog längre tid att förstå, då det inte va något som jag fick lära mej då jag växte upp, inget man hade med sej i bagaget när man skulle försöka på egen hand, <3=<3=<3

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: